Jag och farsan rullar in i Kinnekulle Rings maskindepå strax efter lunch på fredag. Hinner rulla av bilen, breda ut presseningen och dra på mig sparkdräckten innan det är dags för första träningspasset. Jag, Ronnie och Tobias hamnar i en klunka tillsammans och vips är det race! Buskul. Andra passet blir lite seriösare, med ett par instick i depån så farsan kan ställa lufttrycket. Dagen avslutas med en promenad runt den kluriga banan som jag aldrig riktigt lyckats bli helt vän med.
På lördag är det svalare, men under kvalet går det långsammare igen. Jag kommer inte i närheten av den tid jag satt på tidigare träning. Frustrerad pressar jag på hårdare, bara för att då köra ännu bredare och förlora ännu mera tid. Ett par varv tappas pga omkörningar. Då en sker i kvarnkurvan tvingar jag mig själv att tagga ned, lägga i 6an och puttrar resten av varvet. Vid sista kurvan petar jag ned till rätt växel och trycker på igen. Kvalet är snart slut, men än har de inte flaggat. Jag får ett varv till och sätter då min kvaltid: 1.03.1, vilket laptimern visar precis som jag passerar den rutiga flaggan. Det räckte till en 5e startruta.
Ratten står lite snett efter mina äventyr över curbsen, så jag och
farsan lyfter upp bilen så snart den fått kyla ned sig lite. Efter en del letande hittar vi en Camberbult som flyttat på sig på vänster bak. Däcket ser ut som om det fått mycket stryk. Toppen *suck*. Bulten glappar en del trots att den byttes ut nyss... eller vänta nu... 3 års sedan var det ja. Ronnie skänker mig en bättre begangad bult och vi ställer bilen så gott vi kan. En provtur i depån visar att ratten är rak då bilen går rakt.
Farsan har från husbilens dunkla gömmor dukat upp ost, kex, sallad och Rosévin on the rocks medan vi väntar på köttet på grillen. Om alla hade en farsa som min skulle vi inte ha några krig i världen...

Race 1
Tobias, som starar rakt framför mig, kommer inte riktigt iväg i starten. Vänstersida är full av bilar och jag har ingenstans att ta vägen. Vips så är både Per och Magnus förbi. Starta 5a och sluta 7a var inte planen, så jag sätter högsta fart. Magnus kommer jag om efter 2 varv, men Per och Tobias håller bra tempo framför mig. Jag är ikapp, men kommer inte förbi. Per håller Tobias bakom sig varv efter varv. Jag överkör och det går långsamt, samtidigt som det gör av med däck. I kvarnkurvan känner jag en vibration som blir starkare för varje varv. Den märks bara i kurvorna, men efter ett tag i både höger- och vänsterkurvor. Tobias kommer tillslut om Per, men jag hänger inte på längre utan inser att jag inte kommer komma ikapp. Slår av takten och hoppas inget allvarligt har hänt med bilen.
Vibrationerna i framvagnen visar sig komma från att fläckar av väv nu sticker fram genom däcken och ger hala fläckar på däcket som märks i kurvorna. Jag trodde däcken skulle räcka hela helgen. Vilken miss!
Waern erbjuder snällt att jag kan ta av hans mindre-än-mina-utslitna däck. Här gör jag ett av helgens stora misstag som jag aldrig kommer göra om. Jag väljer de bästa av Waerns däck och sätter fram och de bästa av mina däck och sätter bak. Aj aj aj...
Race 2
Jag står först! Trodde jag skulle vara nervös, men är faktiskt lugn som en filbunke när vi rullar ut. Lite förvånad blir jag då pace-bilen rullar ett extra varv (ska han vara med i racet får han allt öka lite...), men fattar vad det handlar om så fort jag ser Anders bil, som får bogsering in till depån. Sedan går starten...
Per drar ifrån så fort lamporna släcks och kommer först in i kvarnkurvan. Redan då inser jag mitt misstag. Waerns däck har mycket bättre grepp än mina och de ligger fram. Min bil är hejdlöst överstyrd. Waern och Halbig smiter förbi och något varv senare också Ronnie och Tobias. Men 6a tänker jag inte bli. Framför mig har jag Pers bil som blir mitt mål för helgen. Min bil sladdar hejdlöst och även om jag borde är det inte lätt att ändra linjen och bromspunkterna från det gamla invanda. Det går brett överallt. Jag är ikapp Per ett par gånger och attackerar, men jag kommer inte om och tappar många billängder varje gång jag misslyckas.
Mitt driftande har inte gjort att de redan utslitna bakdäcken mår bättre och min bil känns nu som en 240SX med gigantisk vinge, lastbilsturbo och mycket vinyl på sidan. Men det rymms mängder av jävlar anamma i hjälmen och med ren viljestyrka smyger jag närmare och närmare Oleskog igen. Jag har sett att han går långt åt vänster efter molins knäpp för att undvika de gigantiska guppen. Bra för varvtiderna, men det ger en öppning för omkörning. Där ska det ske. Efter att ha glidit sidleds på 3an med 7000rpm på mätaren i sista kurvan ut på rakan har jag svårt att hänga med Pers bil. Håller stumt under bron med lite 4hjulssladd och bromsar så sent jag kan vid kvarnkurvan. In med nosen - ge mig lite till nu, snälla lilla bil! Jag kommer ikapp Per igen och är noga med att han ska se mig i alla speglar han har. Ligger så nära jag bara kan, får bra skjuts tillbaka under bron och över krönet. In med nosen, ska jag om ska det ske nu. Då får Per en rejäl sladd. En hundradels sekund brottas jag mellan risken för kollision och risken att han ska häva sin sladd och komma undan igen. Jag ger honom så mycket asfalt jag kan och kör förbi. Per snurrar och blir stående. Jaha... så var det ju inte riktigt tänkt, men det funkar det också. Jag rullar lugnt det sista halvvarvet i mål. Puls puls puls...